Dope & Shrimp

Årets bästa låt, Val Venis, hamnar på King L's album Dope & Shrimp som släpps i september, på EPIC records. Jag hade tänkt lägga upp hans senaste mixtape Showtime här på Ey Shuno, men efter att ha lyssnat igenom tre låtar insåg jag att DJ-bomberna (nån som med filmberättarröst ropar DJ VICTORIOUS och REAL TRAP MUSIC) var på tok för mycket för att någon ska orka lyssna. Jag önskar att någon kunde förklara fenomenet DJ-bomber för mig, för det är över mitt huvud som ventiltrummor. Herregud.
 
Det är för tidigt att säga om den delen av Chicago-rapscenen som exploderat med bl.a. Chief Keef och hans I Don't Like är här för att stanna eller om den bara passerar. Om King L gör ett album med låtar på Val Venis-nivå är det fullt rimligt att det kan hålla i sig. Det känns som att Chicago har blivit en aning exotiserat - det har fått ett våldsromantiskt skimmer över sig sedan den ekonomiska krisen och den våldsvåg som följde och har plågat staden utöver det vanliga de senaste åren. Musiken som följer är starkt präglad av det och det känns hemskt (men helt enligt manus) att de stora skivbolagen hakar på och försöker exploatera något som i grunden är djupt tragiskt. Det är inte ett nytt fenomen, "svart musik" i USA har alltid exploaterats, mer eller mindre smakfullt. Det skriver jag nu, medan jag i andra stunden skriker BOW BOW BOW och lyssnar på Waka Flocka som den största wiggern i Sverige. Privilegerade vita människor i väst behärskar hyckleri som ingen annan. Vi kallar det att ha distans.
 
Vi tar Val Venis igen. Och igen. För det är så jävla korkat och bra.
 
 
Val Venis-dansen har blivit ett lokalt fenomen i Chicago, tydligen. Gör så här nästa gång du går till Nöjesfabriken.
 
 
/ ERIK FLAIR

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0